Ja, vart ska jag börja? Snart är det ett år sen jag var i kontakt med Ann för första gången. Vilken kick! Jag var just på väg att skaffa mig min egna första hund, en Rottweiler dessutom. Vad hade jag gett mig in på?

Stella började löpa, äntligen! Sen visade det sig att Stella var dräktig. Snart kom dom. Åtta stycken livliga små krabater. En av dom skulle bli min. Första favoriten var orange tik, men det ändrades snabbt redan besöket efter. Lila tik var väldigt social mot mig. Hon låg och sov i mitt knä. Så busig och så glad. Hon fångade mitt hjärta. Jag hoppades av hela mitt hjärta att hon skulle få komma hem med mig. Dagen kom då Ann frågade om lila tik fick bo hos mig och heta Cora. Hon visste att jag skulle ge henne ett bra hem, med lek, motion och aktivering. Men vad hon inte visste var att just den hunden, lila tik, skulle komma att bli min själsfrände, min andra halva. Dagen då jag och Mårten skulle hämta Cora var hon den första valpen som mötte oss vid kompostgallret. Precis som att hon visste att det var hennes matte som kom nu. Vilken känsla!

Det finns inga ord på denna planet som beskriver det band som jag och Cora har byggt upp på denna korta tid. Och starkare kommer det bli. Hon är alltid vid min vänstra sida och det gör ont när jag måste vara ifrån henne, även om bara för en kort stund. Och aldrig kunde jag tro att man själv kan bli lika glad som en hund blir när man kommer hem.

Hon ligger mer än gärna i soffan och slappar. Ibland undrar man nästan om det är något fel på henne. Hon kan ligga stilla i flera timmar. Men så fort vi kommer ut så blir jag direkt påmind om att det är en Rottweilervalp jag har. Hopp och lek och studs! All hennes energi flödar, den tar aldrig slut. Men så fort vi kommer in igen så märker man knappt av henne. Snällare valp får man ju leta efter. Inte nog med det, hon är lättlärd, positiv och blivande träningsnarkoman. Hon gör nästan allt för en köttbulle eller för att få bita lite i kopplet. När det är något nytt moment som ska läras in så behöver hon nästan sova på saken för att polletten ska ramla ner - för att nästa dag briljera. Är det hon som är smart? Eller är det jag som är duktig? Eller är det bara så att hon passar mig som handen i handsken? Svårt att säga. Men en sak är säker, den här hunden har tagit mig med storm. Aldrig har jag trott att man kan älska ett djur så mycket som jag älskar henne. Och med lite hjälp på vägen så kommer vi komma långt.

Tack Ann och Erik för förtroendet för att få ta hand om denna otroliga tjej.

Hon stärker mig som få.

Caroline

101216